För ungefär en månad sedan  så sa jag lite spontant ja till att springa tjejmilen, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag sagt ja till men det kommer som allt annat att bli super häftigt! Nu är det två veckor kvar och jag känner mig tyvärr inte i form för lopp men alla lopp måste faktiskt inte vara tävling, även om jag är bra på att göra allt jag tar mig an till just en tävling.

Jag förbereder mig nu för att klara löpningen, men imorse slog mig en tanke kring min löpning i skogen. De senaste dagarna jag sprungit har det varit riktigt trist och grått väder, även en del regn. Det gör, trots att jag valt en tid på dygnet som i vanliga fall känns ljus och stabil, att jag känner ett obehag i min kropp när jag kommer långt in i skogen. Att tillägga är att jag springer i ett litet skogsparti, där slingan är ca 1,3km, vilket betyder att jag inte ens är mitt ute i skogen. Detta känns för mig helt fel, ska jag behöva känna ett obehag när jag springer i skogen?

Denna sommar har det lyfts otroligt många fall kring våldtäkter, det är i största del hänt på festivaler och offentliga platser men vi alla vet att det sker på många ställen där vi har vår vardag ex: vår slinga där vi springer, går eller bara behöver passera för att komma till jobbet. Detta är obehagligt. Jag tänkte idag när jag sprang, då jag har ont i min höft och inte den bästa konditionen att jag inte alls visste hur jag skulle bete mig om  någon kom. Jag hade  varvet innan möt både en äldre man och två äldre damer med hund, men nu var jag helt ensam..jag kunde inte sluta tänka på när jag skulle möte dem igen och jag kände hur min puls gick upp samtidigt som jag sprang fortare och fortare. Mina tankar for iväg och jag kände att jag inte hade mycket kvar att ge om jag nu skulle behöva springa ännu fortare. Väl framme vid ett krön så ser jag de två äldre damerna och jag kände en lättnad i hela min kropp. Ska det vara såhär? Ska det finnas ett obehag när jag springer min slinga som jag gjort sedan jag gick i lågstadiet, med skola, fotbollslag, kompisar osv. Nej! Det ska verkligen inte finnas ett obehag.

Jag har blivit bättre på att vara tacksam för det jag har i livet och kan enkelt rabbla upp en hel lista med saker som jag bara vill tacka livet för. Självklart är jag, som många andra, otroligt glad över att jag kan gå ut vilken tid som helst på dygnet och att jag kan springa vart jag vill utan att ex: trampa på en mina. MEN i förhållande till hur Sverige ser ut idag känns det inte rätt att jag, bara för att jag är tjej, ska behöva känna ett obehag när jag springer i skogen. Jag blir ledsen och upprörd över att det inte är en självklarhet att jag kan röra som mig vill vart jag vill utan att det ska finnas fokus på att något kan komma att hända mig.

Min kommande löprundor kommer förmodligen inte att bli bättre, eller lättare med mindre fokus på det som kan komma att hända men jag kommer inte att ge mig för det är min frihet och mitt liv. Jag ska själv kunna välja hur jag vill spendera det.

Tackar och bockar för min gubbe jag ofta möter i spåret som hälsar och hejar – för han gör att jag känner mig säker och ser en med mänsklighet som är fantastisk.
För det behövs inte ofta mer än ett leende! 

Så mina vänner våga göra det ni vill och glöm inte att bemöta människor med ett leende, jag tror att vi då skapar en tryggare och mer fantastisk värld.

OCH en stor puss till alla ni fina som läser min blogg!